Att göra personliga bilder. Finns det något svårare? Blir det verkligen bättre ju mer tid man ägnar? Visar verkligen de där bilderna vem jag är? Vad händer om man misstolkas? Alla är ju i ständig förändring. Skapare som betraktare. Kan jag stå för de här bilderna i framtiden? Frågorna kan lätt radas upp och bli ännu fler. Lika bra att lägga ner.
För oavsett vad svaret blir så är alla stunder av tvivel värt det i efterhand. Även stunderna med brist på tid, fokus eller motiv att jobba med. Då kan det hända att man blir stående i fönstret och tittar utåt med blick långt bort, djupt försjunken i djupa tankar. Var det någon som såg mig?
När man till slut får fram en bild på displayen som man kan se sina egna fingeravtryck i; den där stunden som fick en att tidsuppfattningen för ett tag; den där känslan av att ha sett något som andra förbipasserande har missat eller bara sett på ett annat sätt: Bilden som ger en riktning. Då är det värt allt slit. Det är till och med värt risken att bilden uppfattas som en karikatyr av sina egna tidigare bilder. Men bara ett tag. För när kameran har fått stå orörd ett tag är det samma visa igen; frågorna återkommer. Hur har ni det?
Gott nytt år förresten!
Håller helt med dig! Vad är det egentligen som gör en bild vacker och personlig? Det har jag funderat mycket på. Vad kan få flera hundra människor världen över att stå i kö för att få se en suddig bild av Monet eller Turener? Vad är det egentligen som är så suggestivt????
SvaraRaderaDet är roligt om man nån gång får till en bild som känns ända ner i tårna när man har den på skärmen.
Tack för dina ord! Frågorna tål att funderas över ett tag! Har betraktaren och den som tagit bilden samma passion syns det nog vad som ligger bakom bilden. Jag ställer en motfråga istället, vad är det som gör att vissa människor trivs bättre ihop än andra?
SvaraRadera/Rikard
Jag tror att vi alla känner igen ditt tvivel. Kameran stirrar på oss, och vi skakar på huvudet.Nej det är ingen ide känns det som. Men sen plötsligt fångar kameran in oss, vi greppar den och går ut med den. Och vi ser , ja vi har ett alldeles eget personligt bildspråk. Vem kan säga att det är bra eller dåligt? Det är åtminstone vårt eget//Veronika
SvaraRadera